Mobilen ringer på lunchen

Jag: Ja hallå?
Fröken: Jo det här retandet vi pratade om på mötet det blir bara värre, ni måste prata mer med Sonen om det här hemma.
Jag: Hej, ja jag förstår det men vi pratar om det hela tiden. Man måste gå in och bryta direkt när han gör det, om och om igen.
Fröken: För han retar Elev X hela tiden med fula ord när de sitter i liten grupp. Och jag kan ju inte skicka bort någon av dem för de behöver ju extra hjälp *uppgiven stressad röst.
Jag: Som sagt så förstår jag det och vi gör vad vi kan hemma men det är ju en del av hans problematik. Hemma så finns inte skolan och tvärt om. Man måste göra det precis när det händer. Om och om igen, tjata.
Fröken: Men vad ska vi göra?!
Jag: Har du pratat med skolsköterskan? Hon är duktig och läser mycket runt adhd och liknande problematik.
Fröken: Nej... det har jag inte gjort.
Jag: Sen har ni ju kuratorn också som har som jobb att ge er stöd i sånt här.
Fröken: Så du tycker jag ska prata med dem? Så kan de prata med Sonen?
Jag: Det tycker jag låter som en jättebra ide.
Fröken: Då gör jag så. Hej då.
Jag: Hej då.

*klick*

Recap och frukost

Det händer saker både i skolan och hemma. Efter vårt senaste möte där jag hade med mig massor av information och argument, tack alla som hjälpt till, så har Sonen en timme per dag med en pedagog och en klasskompis där han går igenom matten och svenskan. Något han inte klarar att ta till i klassrummet.
Jag tog till mig rådet från Sonens juridiska ombud och spelade in mötet.
Han äter i klassrummet med en vuxen plus tre kompisar och har gått upp i vikt rejält! Hans dietist blev så glad att hon nästan grinade.
Jag begärde ett åtgärdsprogram så vi kan ja något konkret att följa upp, hur och när etc. Biträdande rektor sa att det behövde dom inte. Inte? Sen något år är det lag på det. Det vi fick får duga tillsvidare. Nästa steg är att han ska få samma möjligheter på fritids. Skulle behövas en vuxen som ser och vet hur man hanterar hans problematik, tex övergångar och tvångsmässigt retande. Om han inte får hjälp att öva bort det kommer hans kompisgrupp att fortsätta minska.
Han mobbade, finns inga ursäkter, en kille i fyran så mycket och länge att han bankade till honom. Känns lite som när han var 4-5 och var tvungen att slicka på lyktstolpar och busskurer fast han visste att det kiss och snusk på dem. Han kunde inte låta bli utan var tvungen.
Som sagt var så går det mesta framåt :) han pysslar och ser fram emot ett syskon i sommar. Vi tänkte att när vi ändå börjar få kläm på hur dagis och skola funkar organisatoriskt så kan vi ju passa på att skaffa ett litet energiknippe till haha!
...................................
Avslutar med dagens morgon.
Strax före åtta gick Sonen och jag upp och började fixa frukost.
Jag: vad ska vi hitta på? Scones eller plättar var länge sen.
Sonen: nej... Jag vill ha rostade mackor med ost.
*gör rostade ostmackor med mjölk*
Sonen: jag vill äta vid datorn.
Jag: eh nej. Ät upp dina mackor så hinner du sen.
*sonen gnaget på en kant*
Sonen: jag har ändrat mig, jag vill ha plättar istället.
Jag biter mig i kinden: okey. Men det är samma deal där. Då ska minst tre plättar ner innan något spel.
*steker dom satans plättarna och fokuserar på att det är viktigt att han äter*
Efter två tuggor säger sonen: jag gillar inte plättar, jag vill ha rostade mackor.
Jag tappar humöret: då kan du göra dina egna mackor, nu är det nog!
Efter mycket gnäll och kvidande så gör han två leverpastejmackor men efter de magiska två tuggorna så hör vi: jag tycker inte om leverpastej! *gråt gråt snyft snyft*
När det inte ledde någon vart så smet han från bordet.
Nästa vi hör är avgrundsvrålet när han upptäcker att vi satt lösenord på datorn efter gårdagens incident.
Sen följer lite mer än två timmar av hysteristutbrott där jag och sambon får turas om att hålla fast honom så att han inte skadar sig själv, oss eller djuren. Saker kan man alltid köpa nytt av.
Tillslut när jag är så utmattad att jag också grät, bara sambon som höll ihop hela vägen.
Då helt plötsligt är allt bra och han pratar normalt igen.
Så nu är vi på väg ut i verkligheten för att träffa goda vänner.
Ha det gott där ute!

En lång rant igen

Blev aningen uppriven av det jag sitter och haft lite svårt att formulera det utan att det bara blev en lång rant, därför har det dröjt ett tag innan jag fått ner det på papper so to speak. Jag var inte säker på om det är jag som överreagerar och är fånig eller inte. Men jag tänker så här; om jag är det så kommer jag bli varse det och är jag inte det så är det bra om jag dokumenterar det som händer så vi kan komma någon vart med att skaffa Sonen det stöd han så desperat behöver.

Sitter ensam på lunchen så det här känns som ett konstruktivt sätt att fördriva den halvtimmen :D

Så. Här kommer den långa ranten som det trots allt blev.

Gick förbi lärarnas del av skolan för två veckor sen när jag sett att barnen blivit insläppta, det är ganska dåligt med personal på gården och även barn utan NPF spinner lätt iväg i den miljön. Tänkte bara få kopior på skolan papper för incidenter som händer under dagarna så att jag kan sammanställa det med mina anteckningar inför mötet i december. Såna möten brukar aldrig riktigt hinna bli klara pga. mycket prat och tidsbrist så min plan var att göra det effektivare, sammanställa vilka miljöer och situationer som Sonen faktiskt har det jobbigt med. Så det inte går massa mötestid till ”men det går ju så bra ibland”.  

För skolan måste ju logga sånt här för att kunna ha uppföljning. Eller hur?

Fel.

Jag gick till skolsyster som är helt underbar, går på kvällsföreläsningar och engagerar sig, för hon har ju hälsomappar på barnen och där borde andra incidenter loggas. Hon satt i möte när jag svepte förbi men kuratorn erbjöd sig se om hon kunde hjälpa när jag frågade efter skolsyster. Så det slutade med att jag satt en rejäl stund inne hos henne för det visade sig att hon inte fått någon information om det som hänt under terminen. Jag berättade att det var Sonens juridiska ombud som hjälp mig tolka reglerna och punktat upp vad som ska göra och i vilken ordning för att allt ska gå rätt till i kampen för stöd. Hon skrev en massa och frågade om det var okey att hon kontaktade Sonens läkare på NeuroPsyk och se om dom kan göra något för att få skolan att förstå vart problemet ligger. Super, do it. Nu hade jag redan efter förra mötet på uppmaning från Läraren, som ”inte förstår varför Sonen agerar som han gör”, pratat med Sonen sjuksköterska på NeuroPsyk och hjälpt till att boka en tid, idag, då hon kommer till skolan och försöker förklara så Läraren kan förstå.

Men all hjälp är bra.

Sen gick kuratorn och hämtade Läraren så att jag skulle kunna på kopiorna innan jag gick.

Men icke.

 Hon skriver nämligen ner det som händer för barnen på samma papper så kopia går inte att få.

Nähä… Kan du föra över det till ett eget papper för honom?

Nej, har inte tid till det. Hon ringer ju om det händer saker på skolan så sen är det föräldrarnas uppgift att skriva upp.

Men det som inte är allvarligt nog att ringa om? Plus att det hon skriver till mig i loggboken klistras ju över veckan efter av veckobrevet, ska jag foto sidorna varje torsdag om det hänt något?

Hon var så defensiv så jag försökte förklara att jag bara vill sammanställa var och när det är incidenter så mötet kan gå smidigare. Det hela urartade med att hon står och frågar varför han gör sånt som bajsincidenten.

Jag: Som jag sagt tidigare så är han intelligensmässigt 7-8år men mognadsmässigt är han ca 3år. Han har nästan inget konsekvenstänkande eller impulskontroll. Det är ju därför han blir ledsen och får ångest efteråt.

Läraren: Men han kan ju inte hålla på så här när han kommer upp i tvåan! När växer det bort?

Jag: Han har alltså en funktionsnedsättning som sitter i hjärnan. Sambon förklarade ju sist att han antagligen inte kommer ikapp sina jämnåriga förens i slutet av tonåren.

Läraren: Men då kanske han inte kan gå i en vanlig klass utan behöver en specialklass?

Jag: En specialklass? Men det går ju bra om han bara har en vuxen som stöd?!

Då kom skolsyster från sitt möte, så att något var på tok och räddade mig genom att vispa in mig på sitt rum.

Där fick jag bland annat veta att

1; Det finns inga specialklasser längre i den här kommunen.  Läraren hasplar alltså ur sig saker utan någon som helst kunskap.

2; Skolsyster är ganska uppgiven över att inte nå fram till henne om vad NPF innebär.

3; I lågstadiet har man inte incidentloggar hos henne, bara om dom skadar sig ordentligt. Det är lärarna och fritidset som har det ansvaret.

Tackade för hjälpen och gav mig av för ett sista försök innan jag försenad kunde bege mig till jobbet.

Fick veta att den fröken som hade honom i 6års för en logg för det som händer när hon är med men inte dom andra. Ska få kopia av henne inför mötet och pratade med några av den andra personalen som sa att dom skulle börja med det.

Jag är lite skeptiskt till att det kommer ske med tanke på att det kan gå en vecka när de bara skriver upp på måndagen vad han ätit. När dom vet varför det måste skrivas upp…

En timme efter att jag kommit till jobbet så ringer biträdande rektorn på mobil. ”Jag vill bara se om du fått anteckningarna från förra mötet? Innan vårt nästa alltså”

Eh…. Det är det enda jag fått på papper från skolan rörande Sonens situation om man bortser från hans utvecklingsplan.

Som i stort ser ut så här; Delmål - ljuda ihop ord med bokstäver/inte störa kompisar under lektionerna

Hur? – Bygga ord med bokstavskort/Läraren påminner på samlingen (morgon) Sonen ska ta en bok istället för att låta.

Okey. Bra tänkt. Men. Han behöver påminnas direkt när det sker för om han påminns på morgonen så kommer det inte på något magiskt sätt finnas kvar resten av dagen. Och ska han ta en bok så fort han stör så blir han dels utanför och det hjälper honom inte heller att öva in hur man funkar socialt.

Och ljuda med bokstavskorten enbart hemma? Förstår hon hur vår kväll ser ut? Han slutar 16.00, vi är hemma 16.30. Middagen måste starta 17.30 eftersom det oftast tar ca 1 timme för honom att äta upp, äta är jobbigt till och med om det blir hans favorit; tonfisk med ingenting. Sen är klockan 18.30, dags att duscha, hoppa i pyjamas, dricka en näringsdryck, borsta tänderna. Optimalt är om Sonen ligger i sängen med en saga strax efter 19.00 men det kräver att allt flyter. Sen tar det mellan 30 minuter och 2 timmar för honom att somna. Klockan sju ringer klockan och 20 minuter går till att få honom kontaktbar och upprätt i köket. Det är mycket ”Jag är sjuk, jag har ont i kroppen” Eftersom han just då faktiskt känner det så. Sen går ca 30 minuter till att äta 1 smörgås med mjölk/en liten skål youghurt/3 plättar etc. Efter det så kommer proceduren att få på honom kläderna i hallen utan att de ska kontamineras med katthår. Sen springer vi till skolan.

Det ger ca 1 timme där vi kan göra veckoläxor och ev. extraläxor tillsammans och Sonen har en liten stund att bara vara, kanske leka?

Var ska vi få in att sitta och ljuda med bokstavskorten? Jag försöker och försöker men får inte ihop tiden.

Han behöver egentligen 12 timmars sömn för att vakna utvilad och alert så jag kan inte hålla honom uppe senare även om han säkert skulle vilja det just då. Och jag kan inte få liv i honom tidigare på morgonen, särskilt inte en dag som idag då han sovit oroligt, hade ont överallt, ville ha med sin mjukis (som dom inte får för skolan) för att kunna vila och varva ner, inte fick i sig frukosten för han mådde illa. Jag berättade för den fröken som släppte in dom imorse att det var en känslig dag och att han behövde få ta det lugnt plus att de måste hålla ett extra öga på honom. Hoppas allt går bra. Peppar peppar.

Sonens pappa fick ett mobilsamtal förra veckan från skolan. Dom påstod att de postat info om mötet till honom. Han har inte fått något.

Jag har suttit på alla möten och berättat att han och jag gjort så att jag är på de flesta möten med sjukhus och skola men att dom gärna kan skicka honom informationen eller ringa honom. Nu i slutet av november ringer de.

Ska träffa honom idag utan Sonen så vi kan gå igenom vad jag skrivit upp. Jag får nämligen en känsla av att de inte informerat honom om något som hänt under året och först nu kommit på att det inte är helt okey. Vet inte om det är olagligt eller nått. Strunt samma för stunden. Han ska följa med på mötet, kan kanske bättre få dom att förstå varför. Berätta om sin ADD och hur det påverkade honom med avbruten skola etc.

Ska ta en fika med Mamman och en kollega till henne som jobbat som rektor i Stockholm, hoppas på en lite bättre bild av vad vi kan förvänta oss och vad vi kan göra för att påverka mer.

Slut för idag. Blir kanske en kort grej efter små mötena men har vi tur behöver jag inte skriva något innan det stora mötet :D


Edit!
Nån timme efter att jag lagt upp det här så ringde mobilen. Det var Sonens sköterska från NeuroPsyk som undrade om hon skulle till skolan och prata med dem idag. Ingen hade hört av sig till henne! Gör man så? Först kommer med önskemål om att få ut nån och sen inte höra av sig. Vi hade en avstämning om vad i skolan han behöver hjälp med, samma som alltid varit. Höll på att börja gråta mitt i allt men det funkade, hon är bra.
Ska ringa mig på onsdag så jag kan få en uppdatering.

Over and out


Edit nr 2

Kom hem med Sonen från fritids. Han hade bajsat på sig och stod och sköljde sina kalsonger när en av personalen kom. Ingen har sagt att han ska gå på toaletten med 3-4 timmars mellanrum. Han hade inga kalsonger i lådan utan fick gå hem i bara byxorna, samma byxor som han hade när han bajsade på sig. Det borde funnits ombyten i lådan eftersom jag bär dit betydligt med än jag får hem, betyder det att det här händer oftare men ingen märker det? När vi kom hem så tittade jag i hans byxor som jag alltid gör eftersom han ofta kommer hem med bajs i kalsongerna och röd irriterad hud. Duschen direkt och salva på rumpen.

Jag blev så ledsen att jag var tvungen att ta ett foto för dokumentation. Varför tittar ingen efter? Han står alltså i smyg och försöker göra rent för att han skäms och sen när en vuxen ser det så kollar man inte om han klarat av det. Klarar man inte av de basala delarna i toalettbestyr så är chansen att man klara alla moment när det gäller överkurs ännu mindre. Han fick alltså gå runt och skämmas sista  biten av dagen, luktandes bajs och med svidande hud.
Nu måste det här ta slut, kommer ta kort av allt sånt här så det finns datum etc eftersom det tydligen inte är ett problem.

God morgon världen!

Väckarklockan ringer. Jag famlar efter snozzknappen, har ju satt larmet på en 30 min tidigare så det är ju lugnt.
Väckarklockan ringer. Kvider och trycker av larmet, rullar ur sängen och skrapar i pannan i natthusbordet. Sätter mig på sängkanten och försöker komma ihåg när, var och vem jag är. Måndag. Sneglar på sambon som sovit sig igenom larmen men orkar inte börja väckningsarbetet med honom utan reser mig och stapplar blundandes ut ur sovrummet. In i badrummet och tvättar ansiktet med iskalltvatten, kippar efter andan. Shit... kan inte andas när jag tror jag ska få vatten i ansiktet. Vaknar till ordentligt av kallvattnet, antar att det var värt det.
Tar ett djupt andetag och kliver ut ur badrummet, blinkar lite i solljuset och kliver över leksaker och datordelar på min väg mot sonens rum. Jag öppnar försiktigt, har han gått i sömnen i natt igen och somnat bakom dörren? Dörren glider upp utan problem och jag ser ett smalt litet ben sticka ut från sängkanten. Sätter mig på sängkanten “Vakna korven. Waky paky...” petar på honom “Dags att gå upp” Från under täcket kommet ett “ghnnnrr... 5 minuter till... jag är sjuk..”
Ställer mig upp och säger med hög röst att jag kommer tillbaka om 5 minuter och då ska han upp.
Djupt andetag.
Går tillbaka till vårt sovrum, sätter mig på sängkanten, puttar på sambon “vakna, dags att gå upp nu” ingen reaktion. “Du måste vakna nu, vi är sena och du ska också iväg” då kommer ett halvkvävt mummel ur kudden “gurgel... jag kan snozza 5 minuter till”.
Jag suckar för mig själv och förklarar sen att vi redan snozzat och han måste gå upp nu. Varpå ett kvid slår mig i ansiktet som en kall blöt fisk. “Men jag är sjuuukkkk....” Lämnar honom med hans egen mobil på kudden, iställd att ringa var 5 minut.
Stolpar ut i köket och för att göra en kopp kaffe och lugna ner mig. Står med espressomachinen och bråkar en stund, orkar inte värma nån mjölk för då krashar den bara. Luktar på mjölken för säkerhets skull och häller i en för stor skvätt.

I samma stund som jag sätter mig ner och tar en klunk av mitt fisljumna kaffe så tittar jag ner på mobilen och inser att det inte var några 5 minuter som gått. Sveper halva kaffekoppen med min morgonmedicin och rusar sen ut ur köket. “ALLA ska upp NU!” släpar upp sonen, sätter honom i köket, får honom att sleva i sig filmjölk och dricka sitt näringstillskott under mycket klagande över världens orättvisa. Lämnar honom när han nästan är klar för att få upp sambon. Som fortfarande ligger i sängen. Jag får fram ett gurglande “Men va fan...” och trycker in hans morgonmedicin i munnen på honom så han sätter sig upp och räcker honom koppen med numera kallt kaffe. Väntar tills sambon sätter sig på sängkanten innan jag går för att kolla till sonen igen. Sonen som inte är i köket. Som inte klär på sig. Som sitter och bygger lego. “Du ska klä på dig nu så vi kan gå, vi har ju ont om tid”. Ingen reaktion. Jag går fram och petar på honom och säger samma sak igen. Han tittar upp med stora blå ögon och förklarar att han bara måste bygga klart dom här innan han kan gå till skolan. När jag svara att det måste han inte alls det så exploderar allt, jag vill visst att han inte ska ha någon att leka med på rasten i skolan för det är vad som kommer hända om han inte får bygga klart dom här gubbarna så han kan ta med dem och det går inte om dom inte är klara.
Sen andas han in.
Jag är lite orolig att han en vacker dag ska svimma av andnöd mitt i en sån där monolog. Försöker hålla mig lugn och förklara att då är dom dåliga kompisar och han borde vara med riktiga kompisar istället. Svårt att hålla sig lugn och hålla masken när jag vet att kompisar är en av de saker han verkligen inte har problem med.

Får honom att klä på sig utan för mycket tjafs, han måste stå på en handuk i hallen när han gör det och inte nudda något som kan ha katthår på sig för hans lärare är allergiskt och kan enligt henne inte vara nära honom utan att bli sjuk då. Så, det hyperaktiva barnet som inte vill gå till skolan står på sin handuk och får på sig kläderna. Då hittar jag sambon i sängen igen med telefonen ringandes bredvid örat. Jag vrålar oartikulerat och han sätter sig upp, blinkar mot mig och glider sen i kläderna jag räcker honom.

Dörren stängs och vi försvinner ut i verkligheten bara 30 minuter sena.

En riktigt bra morgon.

Från vår lilla alphapetsbräda till er andra där ute:

Glad Halloween/Alla helgon/Samhain eller vad ni firar

Hittade anteckningar från hösten

Jag satt och kollade igenom mina kladdar om incidenterna som varit allvarliga nog att dom ringt mig alternativt plockat mig i kapphallen med orden "Jag måste bara få prata med dig lite snabbt".

Så med tanke på att skolan hanterar situation och "Du som förälder ska känna dig trygg med att lämna din son där på morgonen" samt "Vi har läst om sånt där med ADHD förut och behöver inte mer info" så plockar jag ihop dom. Håll till godo :D ska leta anteckningar från när han var mindre också. Så här i efterhand är det faktiskt kul att läsa dom.

fredag 16/9 min mobil ringer kl 14.00. Sonens fröken är i andra luren med en lätt hysterisk röst. Hela lågstadiet hade friluftsdag med allt som det innebär. Problem 1: Sonen har svårt att hantera ändrade rutiner om man inte förbereder honom ordentligt, några dagar i förväg och upprepar det fram tills ändringer sker. Problem 2: Sonen har problem att koncentrera sig även i små grupper som på träningen. Problem 3: Sonen behöver en stabil och alert vuxen med sig hela tiden.
Nu förberedes han inte på hur det skulle se ut, skulle låta eller hur många barn det skulle finnas där. Och det är många barn när ett helt lågstadie samlas på en idrottsplats. Och ingen enskild vuxen var med honom stöd utan "vi vet alltid vems tur det är att se honom.
Anyhow. Samtalet från den hysteriska fröken gick lite så här (jag har bara klottrat punkter)
Fröken: Sonen stod vid höjdhoppsställningen och visade snoppen och försökte snoppa på andras byxor när man sa till honom! Varför gjorde han det?
Jag: Antagligen för att han var överstimulerade och just då så verkade det som en kul grej...
Fröken: Och när jag tog med honom bort och tvingade honom tvätta händerna så petade han sig i rumpan och torkade av det på mig! Vad ligger bakom det? Varför gör han så? Du måste prata med honom och förklara att det inte är okej.
Jag: *host host* Ja som jag sa var han nog överstimulerad. Och just då kändes det som en bra respons till ditt handlande. Sonen har ju nästan noll impulskontroll och konsekvenstänkande. Och i jobbig miljö blir den ännu mindre. Det är ju därför han behöver stöd och en resurs.. Och vi pratar dagligen om hur man uppför sig och hur andra känner och reagerar, det är ju enda sättet att lära sig hantera sin funktionsnedsättning.

19/9 Tre dagar senare så hittar sambon honom naken i ett rum på skolan tillsammans med några andra barn som försöker hetsa honom att "hångla" med en tjej i klassen. Som inte vill. Personalens respons "Men vi lämnade dom ju bara några minuter". Kom igen... Om man har någon i klassen som hakar på varje liten ideé så kommer den eleven användas som underhållning resten av skoltiden. Jag var rasande och fick personalen att samla ihop alla barnen. Killarna skyllde på varandra först men efter att dom märkte att jag inte försvann så fick vi en ganska bra bild av hur det hade skett. Sen förklarade jag att den som dom allihopa, Sonen inräknad såklart, hade varit vidriga mot var tjejen. Till och med den fröken som var där, den vettiga inte den menlösa, våga säga som det var till dom. Att om vuxna beter sig mot någon så som dom gjort nu så hamnar den personen i fängelse. Så fel och kränkande är det. Sonen och några till blev blanka i ögonen och sprang och bad om ursäkt, det tog en vecka innan hon lekte med dom igen.
Länge för en 7 åring. Och var fanns en kompetent vuxen? Eller en vuxen vilken som?

23/9 Sonen har satt sig och bajsat i skogen vid skolan. Varför? För han var bajsnödig och ville inte missa lektid på rasten. "Men jag grävde en grop med en pinne!" Bra bra.... En vuxen i närheten tack

Nån vecka efter så kastar han en pinne i huvudet på en klasskamrat. Ja? Vad ska jag säga när fröken plockar mig i hallen? Säger som jag sagt innan som ett mantra "Sonen ska inte leka med pinnar eller annat som kan användas som svärd. Han ska inte heller leka våldsamma lekar utan en vuxen vid sin sida eftersom han blir uppsnurrad och tappar kontroll både på vad han gör och hur stark han är" För det är han. Han är tre äpplen hög, liten och petit men det som finns på han lilla kropp är seniga muskler.

Sista whinet för det här inlägget kom den 2/10 i form av ett meddelande i loggboken, som är vår ibland enda kommunikationskanal med läraren. Sonen hade kastat en sko i huvudet på en pojke från andra klassen. Pappan hade blivit riktigt upprörd och i brevet stod att han krävde att vi skulle prata med Sonen för att det inte ska hända igen. Duhu... Det klart vi kommer prata med honom om det. Om och om igen. Precis som vi gör med allt som händer. Om och om igen.


"Det går så bra så, vi kan hantera det Sonen. Vi jobbar i små grupper. Sonen behöver ingen övervakare eller ryggsäck, då känner han sig annorlunda." Känner sig annorlund? Vad tror ni han gör nu? När han hela tiden måste be om ursäkt för att han sårat sina kompisar eller betet sig som en galning. När han en dålig dag suckar djupt efter nattsagan och säger "jag önskar jag hade en egen extrafröken som på dagis. då kunde jag få hjälp att stoppa myrorna"

Ge honom en fucking jävla resurs!

En positiv avslutning behövs nog så här är en av Sonens foton som heter "Det förbjudna vattnet".

Början

Hur börjar jag då?
Ska man starta med att Sonen är prematur pga havandeskapsförgiftning? Eller att genbanken han gjorde sitt uttag ifrån hade dålig likviditet så kvaliten var kanske inte den bästa?
Eller ska jag göra en summering över saker han råkat ut för eller utsatt andra för?

Svårt det här....
Ett telefonsamtal när jag satt på jobbet idag fick mig att bestämda mig för att starta den här, mest för att få skriva av mig och inte utsätta omgivningen för min totala frustration och maktlöshet.
En kort början: Jag fick havandeskapsförgiftning och blev inlagd i två veckor innan Sonen föddes i vecka 30+0, 820 gram tung och 36 cm lång.
På neonatalen kallade dom honom för Houdini för han korvade runt runt så i kuvösen, drog ur sladdar och hade sig. På bilden är han en vecka och kunde redan lyfta huvudet. Så. Pigg från start.

Vilket gjorde att dom på dagis efter första årens av skador, bajs och sönderslagna saker flyttade honom till storbarns avdelningen där personalen började jobba som man gör med barn som har ADHD ADD etc. Bra personal! Sen funkade dagistiden någolunda.
Runt att han fyllde 4 så tog jag honom i handen och krävde att få träffa en barnläkare för det är inte okey att ett barn ska ha det så jobbigt som han hade det. Bvc tanten svarade med "det är inget fel på ditt barn, han är pigg och glad" Duhu... jag vet väl att det inte är något fel på honom. Men han har grava svårigheter med allt som kräver att man ska funka i sociala sammanhang, det var knappt man kunde ha honom i möblerade rum.

En av de få gånger syrran vågat vara barnvakt var han väl 2 år och på vägen hem så ringde hon och sa att dom skulle möta mig i centrum med honom. Okey.... När jag kommer dit så släpper dom av honom med bil och kör några meter innan hon öppnar dörren och ropar "han hoppade från fönsterbrädorna!" kör några meter och öppnar "han har badat i akvariet!" (dit hör att han då var ca en halmeter lång och akvariet rymde 200 liter) dom kör några meter till "och han har bajsat på golvet!" försvinner bort i horisonten.
Sen den dag han föddes har han inte kunnat vara ensam mer än nån minut innan det händer någonting, han skadar sig, skadar någon annan, har sönder något etc. Sonen kan inte lämnas utan övervakning. Punkt.

Bvc var det ja.
Så jag gick tillbaka till tanten och satte mig i hennes rum. Började gråta och lät Sonen vara sig själv där inne. Efter 30 minuter fick vi en akuttid till barnläkaren och vandrade dit. 10 minuter senare hade vi en remiss för utredning och allt rullade på ganska snabbt.
Sonen fick efter diagnosen ADHD börja med stratera och efter max 2 veckor så hade han fått det lilla lugnet som behövdes och han kunde äntlige lära sig knäppa knappar, klippa med sax och annat som han inte lyckats med innan, vilket gjort honom så rosenrasandes att blod flutit.

Men nu har han börjat skolan. Hans kontaktperson på dagis följde med mig till skolan innan den började och förklarade hans problematik. Ingen impulskontroll, noll konsekvenstänkande. Känner inte att han är nödig innan det nästan är försent, när han reser sig från toaletten har han redan glömt vad han gjort och går utan att torka sig, raseriutbrott som inte går att stoppa, fixa matideér etc ect.
Responsen blev att rektorn ifrågasatte utredningens giltighet, att det kanske vuxit bort. Hallå?
Så jag fick ett nytt intyg som basicly sa att ja han har fortfarande en grav funktionsnedsättning, intelligensen är hög men mognadsmässigt får man räkna ner det till hälften av hans ålder.

Får han en resurs då? Neeeeeejjjjjjjjj......... "För vi jobbar i små grupper"
små grupper my ass. Har suttit på ett antal möten med rektorn nu utan att Sonen får stöd trots nästan dagliga incidenter.

Vilket leder mig till vad som fick mig att börja skriva det här från första början. Min mobil ringde idag när jag satt på jobbet och jag har försökt plita ner det så gott jag kan, min egen problematik gynnar inte mitt närminne.

ring ring *telefonen ringer*
A hej det här är BlaBla från Sonens skola, har Sonens fått sin medicin idag!?
B Nej.... den tar han vid middagen och han tog den igår
A För han bajsade på sig idag på lektionen och jag skickade ut honom att byta om
B Själv?
A Ja, jag var ju ensam med fröken BlajBlaj sjuk så jag kunde inte lämna de andra. Och han smetade bajs på toaletten!
B Det är ju inte bra men jag vet inte vad jag kan göra nu från jobbet
A Nej nej jag bara.. jag bara undrade om han fått sin medicin. Det kom två pojkar från fyran och sa till honom. Och då jagade han dom för att smeta bajs på dom!
B Ja.. det är inte okey på någon punkt men det är ju därför han behöver en resurs som kan vara med honom hela tiden. För han har ingen impulskontroll eller konsekvenstänkande.
B Ja men men jag måste kunna lita på honom att gå på toaletten själv *panikslagen stämma*
A Nej... det kan du inte.


Vid senaste mötet med rektor, lärare och skolsyster så var det precis det här vi sa att dom kunde förvänta sig deras nästa 6 år tillsammans om han inte fick en resurs som kunde vara med honom hela tiden. "Du kommer bli spottad på, du kommer få bajs på dig, du kommer bli kallad surkärring och antagligen slagen på"

men dom jobbar ju i små grupper så det är inget problem