Väckarklockan ringer. Kvider och trycker av larmet, rullar ur sängen och skrapar i pannan i natthusbordet. Sätter mig på sängkanten och försöker komma ihåg när, var och vem jag är. Måndag. Sneglar på sambon som sovit sig igenom larmen men orkar inte börja väckningsarbetet med honom utan reser mig och stapplar blundandes ut ur sovrummet. In i badrummet och tvättar ansiktet med iskalltvatten, kippar efter andan. Shit... kan inte andas när jag tror jag ska få vatten i ansiktet. Vaknar till ordentligt av kallvattnet, antar att det var värt det.
Tar ett djupt andetag och kliver ut ur badrummet, blinkar lite i solljuset och kliver över leksaker och datordelar på min väg mot sonens rum. Jag öppnar försiktigt, har han gått i sömnen i natt igen och somnat bakom dörren? Dörren glider upp utan problem och jag ser ett smalt litet ben sticka ut från sängkanten. Sätter mig på sängkanten “Vakna korven. Waky paky...” petar på honom “Dags att gå upp” Från under täcket kommet ett “ghnnnrr... 5 minuter till... jag är sjuk..”
Ställer mig upp och säger med hög röst att jag kommer tillbaka om 5 minuter och då ska han upp.
Djupt andetag.
Går tillbaka till vårt sovrum, sätter mig på sängkanten, puttar på sambon “vakna, dags att gå upp nu” ingen reaktion. “Du måste vakna nu, vi är sena och du ska också iväg” då kommer ett halvkvävt mummel ur kudden “gurgel... jag kan snozza 5 minuter till”.
Jag suckar för mig själv och förklarar sen att vi redan snozzat och han måste gå upp nu. Varpå ett kvid slår mig i ansiktet som en kall blöt fisk. “Men jag är sjuuukkkk....” Lämnar honom med hans egen mobil på kudden, iställd att ringa var 5 minut.
Stolpar ut i köket och för att göra en kopp kaffe och lugna ner mig. Står med espressomachinen och bråkar en stund, orkar inte värma nån mjölk för då krashar den bara. Luktar på mjölken för säkerhets skull och häller i en för stor skvätt.
I samma stund som jag sätter mig ner och tar en klunk av mitt fisljumna kaffe så tittar jag ner på mobilen och inser att det inte var några 5 minuter som gått. Sveper halva kaffekoppen med min morgonmedicin och rusar sen ut ur köket. “ALLA ska upp NU!” släpar upp sonen, sätter honom i köket, får honom att sleva i sig filmjölk och dricka sitt näringstillskott under mycket klagande över världens orättvisa. Lämnar honom när han nästan är klar för att få upp sambon. Som fortfarande ligger i sängen. Jag får fram ett gurglande “Men va fan...” och trycker in hans morgonmedicin i munnen på honom så han sätter sig upp och räcker honom koppen med numera kallt kaffe. Väntar tills sambon sätter sig på sängkanten innan jag går för att kolla till sonen igen. Sonen som inte är i köket. Som inte klär på sig. Som sitter och bygger lego. “Du ska klä på dig nu så vi kan gå, vi har ju ont om tid”. Ingen reaktion. Jag går fram och petar på honom och säger samma sak igen. Han tittar upp med stora blå ögon och förklarar att han bara måste bygga klart dom här innan han kan gå till skolan. När jag svara att det måste han inte alls det så exploderar allt, jag vill visst att han inte ska ha någon att leka med på rasten i skolan för det är vad som kommer hända om han inte får bygga klart dom här gubbarna så han kan ta med dem och det går inte om dom inte är klara.
Sen andas han in.
Jag är lite orolig att han en vacker dag ska svimma av andnöd mitt i en sån där monolog. Försöker hålla mig lugn och förklara att då är dom dåliga kompisar och han borde vara med riktiga kompisar istället. Svårt att hålla sig lugn och hålla masken när jag vet att kompisar är en av de saker han verkligen inte har problem med.
Får honom att klä på sig utan för mycket tjafs, han måste stå på en handuk i hallen när han gör det och inte nudda något som kan ha katthår på sig för hans lärare är allergiskt och kan enligt henne inte vara nära honom utan att bli sjuk då. Så, det hyperaktiva barnet som inte vill gå till skolan står på sin handuk och får på sig kläderna. Då hittar jag sambon i sängen igen med telefonen ringandes bredvid örat. Jag vrålar oartikulerat och han sätter sig upp, blinkar mot mig och glider sen i kläderna jag räcker honom.
Dörren stängs och vi försvinner ut i verkligheten bara 30 minuter sena.
En riktigt bra morgon.
Från vår lilla alphapetsbräda till er andra där ute:
Glad Halloween/Alla helgon/Samhain eller vad ni firar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar