Så med tanke på att skolan hanterar situation och "Du som förälder ska känna dig trygg med att lämna din son där på morgonen" samt "Vi har läst om sånt där med ADHD förut och behöver inte mer info" så plockar jag ihop dom. Håll till godo :D ska leta anteckningar från när han var mindre också. Så här i efterhand är det faktiskt kul att läsa dom.
fredag 16/9 min mobil ringer kl 14.00. Sonens fröken är i andra luren med en lätt hysterisk röst. Hela lågstadiet hade friluftsdag med allt som det innebär. Problem 1: Sonen har svårt att hantera ändrade rutiner om man inte förbereder honom ordentligt, några dagar i förväg och upprepar det fram tills ändringer sker. Problem 2: Sonen har problem att koncentrera sig även i små grupper som på träningen. Problem 3: Sonen behöver en stabil och alert vuxen med sig hela tiden.
Nu förberedes han inte på hur det skulle se ut, skulle låta eller hur många barn det skulle finnas där. Och det är många barn när ett helt lågstadie samlas på en idrottsplats. Och ingen enskild vuxen var med honom stöd utan "vi vet alltid vems tur det är att se honom.
Anyhow. Samtalet från den hysteriska fröken gick lite så här (jag har bara klottrat punkter)
Fröken: Sonen stod vid höjdhoppsställningen och visade snoppen och försökte snoppa på andras byxor när man sa till honom! Varför gjorde han det?
Jag: Antagligen för att han var överstimulerade och just då så verkade det som en kul grej...
Fröken: Och när jag tog med honom bort och tvingade honom tvätta händerna så petade han sig i rumpan och torkade av det på mig! Vad ligger bakom det? Varför gör han så? Du måste prata med honom och förklara att det inte är okej.
Jag: *host host* Ja som jag sa var han nog överstimulerad. Och just då kändes det som en bra respons till ditt handlande. Sonen har ju nästan noll impulskontroll och konsekvenstänkande. Och i jobbig miljö blir den ännu mindre. Det är ju därför han behöver stöd och en resurs.. Och vi pratar dagligen om hur man uppför sig och hur andra känner och reagerar, det är ju enda sättet att lära sig hantera sin funktionsnedsättning.
19/9 Tre dagar senare så hittar sambon honom naken i ett rum på skolan tillsammans med några andra barn som försöker hetsa honom att "hångla" med en tjej i klassen. Som inte vill. Personalens respons "Men vi lämnade dom ju bara några minuter". Kom igen... Om man har någon i klassen som hakar på varje liten ideé så kommer den eleven användas som underhållning resten av skoltiden. Jag var rasande och fick personalen att samla ihop alla barnen. Killarna skyllde på varandra först men efter att dom märkte att jag inte försvann så fick vi en ganska bra bild av hur det hade skett. Sen förklarade jag att den som dom allihopa, Sonen inräknad såklart, hade varit vidriga mot var tjejen. Till och med den fröken som var där, den vettiga inte den menlösa, våga säga som det var till dom. Att om vuxna beter sig mot någon så som dom gjort nu så hamnar den personen i fängelse. Så fel och kränkande är det. Sonen och några till blev blanka i ögonen och sprang och bad om ursäkt, det tog en vecka innan hon lekte med dom igen.
Länge för en 7 åring. Och var fanns en kompetent vuxen? Eller en vuxen vilken som?
23/9 Sonen har satt sig och bajsat i skogen vid skolan. Varför? För han var bajsnödig och ville inte missa lektid på rasten. "Men jag grävde en grop med en pinne!" Bra bra.... En vuxen i närheten tack
Nån vecka efter så kastar han en pinne i huvudet på en klasskamrat. Ja? Vad ska jag säga när fröken plockar mig i hallen? Säger som jag sagt innan som ett mantra "Sonen ska inte leka med pinnar eller annat som kan användas som svärd. Han ska inte heller leka våldsamma lekar utan en vuxen vid sin sida eftersom han blir uppsnurrad och tappar kontroll både på vad han gör och hur stark han är" För det är han. Han är tre äpplen hög, liten och petit men det som finns på han lilla kropp är seniga muskler.
Sista whinet för det här inlägget kom den 2/10 i form av ett meddelande i loggboken, som är vår ibland enda kommunikationskanal med läraren. Sonen hade kastat en sko i huvudet på en pojke från andra klassen. Pappan hade blivit riktigt upprörd och i brevet stod att han krävde att vi skulle prata med Sonen för att det inte ska hända igen. Duhu... Det klart vi kommer prata med honom om det. Om och om igen. Precis som vi gör med allt som händer. Om och om igen.
"Det går så bra så, vi kan hantera det Sonen. Vi jobbar i små grupper. Sonen behöver ingen övervakare eller ryggsäck, då känner han sig annorlunda." Känner sig annorlund? Vad tror ni han gör nu? När han hela tiden måste be om ursäkt för att han sårat sina kompisar eller betet sig som en galning. När han en dålig dag suckar djupt efter nattsagan och säger "jag önskar jag hade en egen extrafröken som på dagis. då kunde jag få hjälp att stoppa myrorna"
Ge honom en fucking jävla resurs!
En positiv avslutning behövs nog så här är en av Sonens foton som heter "Det förbjudna vattnet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar